marvidsson.blogg.se
my life in words.

my everyday life, my struggle

Varje dag för mig är som en kamp. Har dagen gått bra, så allt har gått som jag vill har jag vunnit kampen. Ny kamp var morgon jag öppnar ögonen. Min ADHD gör det inte lätt för mig. Var dag har jag mål som jag ska klara, ribbor som jag lagt upp och som ska fullföljas. Saker som är vardagsmat för andra är måluppsättningar för mig, bara som det med att komma ihåg att ta med penna till en lektion är eller kan vara ett av mina mål.
Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet inte ens det ordentligt själv. Jag vet bara att jag är besviken på större delar av omvärlden, besviken på vänner och nära och kära som inte förstår mig. Som inte försöker att anpassa sig lite efter mig och min värld, när jag vardagligen måste försöka att nå målen med att anpassa mig till deras "värld" och "vardag". Det är inte alltid så att jag hinner med i ett vanligt tempo som många andra gör, bli inte arg på mig för det. Tänk er att dagligen ha som en tornado med olika känslor inom er, och sedan inte riktigt veta eller kunna placera rätt känslor till rätt tillfälle. Tänk er när ni är i en situation då ni blir småirriterade eller smått lagom arg, i samma situation blir jag rasande och totalt skit förbannad. Samma sak när ni blir glada, lite lagom för att någon sagt eller gjort något snällt mot er. I samma situation blir jag lyckligaste i världen och dansar runt på rosa moln. Ni förstår vart jag vill komma? Tänk er att inte ha den spärren med ordet lagom. Utan har hela livet som insats istället. Så har jag det.
Mina måluppsättningar är höga, och jag har fruktansvärt höga krav på mig själv när det gäller ALLT. Som att glömma block och penna till en lektion kan få min värld att gå under. Jag blir rasande. Mina mål och ribbor rivs ner, och jag måste helt plötsligt börja om från början. Kontrollera känslorna, inte bli så överdrivet arg som man egentligen inte ska behöva bli. Som att inte klara av en sak på första försöket och helt plötsligt känner mig som världens mest sämsta människa som existerar, när jag i själva verket vet om att man inte alltid kan klara vissa saker felfritt på första försöket. Istället för att börja om från början och göra ett nytt försök rusa därifrån helt förtvivlad och förstörd.
Jag önska att mina vänner förstod detta, och försökte täbka sig in i detta,istället för att dra slutsatser om att jag ständigt är arg och sur osv. Att förstå att jag inte överdriver med flit, utan att detta ligger i min natur.

my everyday life, my struggle

min fina!

Ni vet den jobbiga känslan man får när man har tillbringat mycket tid och många dagar med någon man verkligen tycker om och som man trivs med, och sedan lämnar personen?
Den känslan ligger jag inne med just nu. De tre senaste sagarna har jag varit hemma hos min fina pojkvän. & idag var det dags att åka tillbaka till internatet då skolan börjar igen imorgon. Jag skulle kunna göra allt för att få några dagar extra ledigt som jag sen kunde ha spenderat med hjärtat mitt. Vill tillbaka till honom, hans famn. Vilken ångest!
Men som tur är så är det ingen full skolvecka, utan hemfärd på fredag igen, vilket betyder att jag får pussa på honom snart igen <3

Och från ingenstans så är jag inne på sista terminen av alla mina skolår. Vart fan tog tiden vägen? Snart kommer vuxenlivet, och med det en massa ansvar. Jag är bara 19 år gammal, men har redan nojja över att bli äldre. Hur ska detta sluta? ;-)

Släppa alla måsten

En nyduschad Marinah har nu intagit stoffläge för denna kväll. Med ipaden i knät och nermyst med kuddar runt omkring mig håller jag nu kväll. kan ju inte direkt påstå att det har varit en jobbig eller direkt ansträngande dag. tvärt om. Lugn och skön. Som jag skrev i tidigare inlägg tog jag ett städ ryck, fick dammsugit och tvättat av golven. Det är väl det enda vettiga jag gjort. annars har jag stort sätt inte gjort för mycket. Matlagningen fick mormor stå för, då jag är totalt värdelös framför spisen. så SNAP! Att stå i köket är ingen kvinnorgöra. det är jag ett levande exempel på. Ska sanningen fram så vet jag knappt hur man kokar ägg. Så illa är det. 
 
i skrivandets stund sitter jag och försöker få tiden att gå, småtittar emellanåt på tv, och där visas något med Robert Wells (stavning?!) ni vet han som spelar piano. Mormor är ute med hunden och jag inväntar att hon ska komma tillbaka så vi kan ta lite kvällsfika. Något av en tradition nu, att efter 21:00 rundan med hunden så är det fika. oh vad jag älskar kvalitets tid med mormor! <3 
Så otroligt skönt att vara här hemma i Billesholm. Slippa alla måsten och bara vara. Sånt behövs ibland.

Städning på g.

god fortsättning alla läsare! 
har inte blivit så mycket uppdaterande igen på grund av lathet. men nu tänkte jag offra,inte tid mitt i städandet.
Idag, eller än så länge, den lilla stund jag varit vaken har jag varit ovanligt effektiv. har hunnit med att dammsuga, torka golv och diskat. någon nytta måste jag ju göra när jagar hos mormor och hälsar på ;-) 
Hon själv åkte iväg med väninnorna för att handla, och istället för att jag bara skulle sitta och lata mig i soffan tog jag mig i kragen med lite städning. så slipper honsjälv göra det sen. Fyfan vilket bra och underbart barnbarn jag är!
 
Jag har fått en ny bästis! jag upptäckte att mormor skaffat surfplatta , eller IPad som det så fint heter. och till min förvåning är det av den bättre modellen, min mormor är cool. Men så länge jag är uppe i Billesholm lär hon inte få ha den ifred. För nu har jag lagt beslag på den, så mormor får roa sig med laptopen sålänge :)
 
fortsätta med städningen nu, om jag orkar och har lust så kommer ett inlägg sen.puss och kram ;*