Varje dag för mig är som en kamp. Har dagen gått bra, så allt har gått som jag vill har jag vunnit kampen. Ny kamp var morgon jag öppnar ögonen. Min ADHD gör det inte lätt för mig. Var dag har jag mål som jag ska klara, ribbor som jag lagt upp och som ska fullföljas. Saker som är vardagsmat för andra är måluppsättningar för mig, bara som det med att komma ihåg att ta med penna till en lektion är eller kan vara ett av mina mål. Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet inte ens det ordentligt själv. Jag vet bara att jag är besviken på större delar av omvärlden, besviken på vänner och nära och kära som inte förstår mig. Som inte försöker att anpassa sig lite efter mig och min värld, när jag vardagligen måste försöka att nå målen med att anpassa mig till deras "värld" och "vardag". Det är inte alltid så att jag hinner med i ett vanligt tempo som många andra gör, bli inte arg på mig för det. Tänk er att dagligen ha som en tornado med olika känslor inom er, och sedan inte riktigt veta eller kunna placera rätt känslor till rätt tillfälle. Tänk er när ni är i en situation då ni blir småirriterade eller smått lagom arg, i samma situation blir jag rasande och totalt skit förbannad. Samma sak när ni blir glada, lite lagom för att någon sagt eller gjort något snällt mot er. I samma situation blir jag lyckligaste i världen och dansar runt på rosa moln. Ni förstår vart jag vill komma? Tänk er att inte ha den spärren med ordet lagom. Utan har hela livet som insats istället. Så har jag det. Mina måluppsättningar är höga, och jag har fruktansvärt höga krav på mig själv när det gäller ALLT. Som att glömma block och penna till en lektion kan få min värld att gå under. Jag blir rasande. Mina mål och ribbor rivs ner, och jag måste helt plötsligt börja om från början. Kontrollera känslorna, inte bli så överdrivet arg som man egentligen inte ska behöva bli. Som att inte klara av en sak på första försöket och helt plötsligt känner mig som världens mest sämsta människa som existerar, när jag i själva verket vet om att man inte alltid kan klara vissa saker felfritt på första försöket. Istället för att börja om från början och göra ett nytt försök rusa därifrån helt förtvivlad och förstörd. Jag önska att mina vänner förstod detta, och försökte täbka sig in i detta,istället för att dra slutsatser om att jag ständigt är arg och sur osv. Att förstå att jag inte överdriver med flit, utan att detta ligger i min natur. my everyday life, my struggle
my everyday life, my struggle