Ibland, bara ibland önska jag att omvärlden kunde anpassa sig lite efter mig. som jag alltid måste anpassa mig till omvärlden. 

Att inte kunna uttrycka så som känslor i såkallad "normal" mängd är omöjligt för mig. Antingen blir jag överlycklig, eller pissed off. Att behöva planera hela dagen redan kvällen innan är ett måste för att dagen ska bli bra. Att behöva planera allt i minsta detalj, med sedan att planerna ska gå oplanerat, så är daqgen förstörd. Att behöva göra saker som ska göras ett exakt klockslag. Sånt är jobbigt , extremt jobbigt. Att inte kunna göra spontansaker som dom flesta andra kan. Denna ADHD är inte alltid lätt att leva med. Dessa känslor inom mig som inte går att beskriva.

När någon frågar mig vad som är fel, och dom får svaret "jag vet inte", blir jag oftast inte trodd. Men om ni kunde förstå att jag verkligen inte vet vad som är fel. 

När jag blir avbruten blir jag förbannad, för jag hittar inte tillbaka dit jag var. Att inte kunna sitta ner en läängre stund förrän jag blir rastlös. Att inte ens kunna sitta/ligga och se en hel film är fruktansvärt. Att behöva pausa filmen för att gå en runda, ut och röka, kolla telefon eller what ever, medans alla andra bli irriterade. 

Skulle kunna skriva en hel uppsats på flera miljoner ord om hur jobbigt det är med denna diagnos.

 

MEN! Enbart negativa saker är det naturligtvis inte. Men övervägande. Har fått höra sedan liten ålder att jag alltid varit ett speciellt barn med mycke energi och massa glädje. och det är tack vare min underbara ADHD <3