Igår var jag hos dig vännen med en ros och två ljus. Det ena ljuset tände jag från mig till dig, och det andra från Jennie och Andy. Hade lite svårt att hitta då jag inte är så hemma i Malmö trakterna, men kom rätt till sist. Fick se så många ljus, blommor och andra saker, även kort som folk skrivit till dig. Det är många som tänker på dig, många som saknar dig, och väldigt många som fällt tårar för dig. Jag är en av dom. Påv senare dagar hade vi ingen kontakt alls av någon anledning. Vilket är synd. För på den tiden då vi verkligen umgicks och höll kontakten så hade jag otroligt roligt. Du fick alla till ett leende på läpparna. Livet är orätvist. Verkligen, livets gång kan vara så fruktansvärt hård och tuff. Jag minns på den tiden då vi hade som mest kontakt, den tiden vi dejta varandra, eller hur man ska kalla det. Hade alltid dig i telefon varje gång jag körde moped. Stoppa telefonen under hjälmen, och hade din röst i örat. Du sa alltid till mig att jag skulle köra försiktigt så att jag inte skulle vara med i någon olycka av något slag. För du var rädd om mig. Men så händer det dig istället. Det är inte okej. 

Skulle kunna skriva så mycket, men får fram så lite. Vet inte vart jag ska börja, därför avslutar jag detta inlägg som jag skrivit till dig nu.

Sovgott min lilla solstråle. Fina älskade Simon Bumbi. ♥